Inspirationsresa till Karlstad
Igår åkte vi in till Karlstad med skolan för att få inspiration. Det var jag, två tjugoåriga tjejer och ett tjugotal pensionärer. Alla som var med tyckte såklart att allt vi såg var helt enastående och fantastiskt, de blev så fascinerade och det lät nästan som att det var en av de häftigaste upplevelserna i deras liv. Riktigt den känslan fick inte jag... Kände att jag inte riktigt kunde säga till dom vad jag tyckte, försökte hitta ord och meningar så jag iallafall inte ljög. Men jösses vad uttråkad jag var vissa stunder! Så extremt trist att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen.
Först åkte vi till Konsthantverkarna och det var nog det allra tråkigaste på hela dagen. Lokala konstnärer som ställer ut och säljer det de gjort. Tyckte inte riktigt det var något speciellt med nägot vi såg medans alla tanter went banabas. Dom här små lerbollarna var väl det enda som var någolunda något i min stil, ganska söta. Men för något jag kan göra själv så var de inte så speciella.
Efter det åkte vi till Värmlands Museum där vi gick på någon puttig utställning som hette "Tills döden skilljer oss åt, en hyllning till livet". Det fanns några döskallar och några kistor, inte speciellt intressant alltså. Allt jag känner var "Varför är jag ens här?!?!". Och tanterna gick sååååå långsamt genom den utställningen, fattar verklingen inte hur det kunde vara så intressant? Mestadels av tiden stod jag bara och väntade. Men det fanns en sak där som jag gillade, EN. Och det var en massa gamla porträtt. Älskar sånna gamla porträtt och vill någon gång få upp liknade av folk från min släkt.
Sen åt vi lunch på muséet, köttgryta med trattkantareller. Gott! Samtalsämnet vid matbordet: Hästar och hundar! Kul....inte.
Efte lunchen promenerade vi tvärs över gatan till Lars Lerin-muséet och här blev tanterna helt lyriska. Det var utom denna värld för dom. Och visst, jag kan hålla med om att det var ganska bra, hans målningar var finare än vad jag hade trott men att gå runt där i 1,5 timme var alldeles för länge. Gick säkert fem varv och tittade på samma saker, gick på toa ett par gånger, kollade Instagram, satt på varenda bänk som fanns i muséet och väntade men det kändes som att de aldrig blev klara.
Vissa av tavlorna var GIGANTISKA! Helt galet stora. 200 x 150 på ett ungefär skulle jag tro.
Till slut kom vi iallafall iväg från muséet och åkte ut i skogen till en keramiker, jättetrevlig var han. Hade hört så mycket om honom att hans verk var så fatastiska och så poetiska, jag såg dock inte riktigt det. Men han var duktig och som sagt trevlig. Vi skulle ha åkt därifrån kl 16.00 men han drog över på tiden vilket alla tanter inte verkade bry sig om, jag ville ju hem! Sen när han var klar så gic tanterna lös i han lilla butik, alla petade på allt och alla skulle köpa minst en sak var. Hade ju åkt dit i en minibuss med sju tanter så det var bara att vänta. Men som tur var så kunde jag åka med en annan tant som bor rätt nära mig och hon åkte direkt när han var klar.
Fin utsikt hade han.
Efter en lång lång lång dag kom jag äntligen hem. Ont överallt, trött och frusen men åhh så skönt att sjunka ner i soffan under en filt och kolla på "Notting Hill".
Kommentarer
Trackback
